1998 bodde jag i Göteborg. Jag hade blivit blixtförälskad i ännu en göteborgare och hoppat av gymnasiet för att flytta ner dit som 17-åring. Något halvår senare så vaknade jag med smärtor som var som mensvärk gånger hundra. Efter att ha hamnat på akuten på Sahlgrenska blev jag opererad och efteråt förklarade läkaren att jag hade något som kallades för chokladcystor på båda äggstockarna. Han sa inte så mycket mer när jag väl blev utskriven efter någon vecka än att jag skulle kontakta vården igen om jag fick problem att bli gravid (något som inte skulle bli något problem då jag verkar ha ärvt min mammas fertilitet och blir gravid av att kolla på ett par kalsonger).
Efter den operationen så hade jag inga problem med mensvärk. Eller, det vill säga i 18 år hade jag inga problem alls, utan det var först efter att Otto föddes och jag fick min första mens så var det inte bara tarmarna som gav upphov till smärtor från buken. Först förstod jag inte riktigt vad det var som hände när jag svimmade hemma utanför badrummet, låg och kräktes i badkaret och krampade i hela kroppen av smärtorna som kom. Jag trodde att det bara var tarmarna som bråkade efter förlossningen.
Eftersom jag var tvungen att behandlas med så starka läkemedel så fort Otto kom ut så kunde jag aldrig amma honom och fick mens redan efter tre veckor. Smärtorna blev bara värre och värre för varje mens och av en slump fick jag veta av en väninna att det fanns något som hette endometrios och att just chokladcystor kunde vara en av alla de saker man kunde få när man hade den sjukdomen.
Efter det gick det snabbt att få hjälp. Jag fick komma till en gynekolog som direkt remitterade mig till Endoteamet på SÖS och efter tre månaders misslyckad behandling med hormoner så hamnade jag på operationsbordet där man hittade endometrios i bäckenet och urinblåsan. Men man ansåg det vara för inflammerat och valde att inte ta bort det utan satte istället in en hormonspiral och satte mig på höga doser Provera för att istället försöka ”svälta ut” endometriosen som är beroende av Östrogen. I samband med den operationen fick jag även en infektion och blev inlagd igen efter bara några dagar hemma. Då gick jag för första gången med på att de skulle sjukskriva mig (något läkarna hade försökt förmå mig till sedan jag insjuknade men jag ville verkligen inte).
Proveran fick höjas några gånger innan de lyckades få mig blödningsfri och på sikt skulle detta leda till att jag också blev smärtfri. Men att behandlas med så höga doser hormoner var tufft. Det ger väldigt mycket biverkningar men jag stod ut för jag ville ju bara bli smärtfri. Jag bad om att få bli remitterad till deras smärtteam för att hitta andra sätt än bara regelrätt smärtlindring för att kontrollera värken.
Samtidigt som jag kämpade för att råda bot på vad som nu hade blivit två sjukdomar så hade jag börjat få extremt ont i mina leder. Detta var vanligt vid inflammation i tarmen fick jag höra men remitterades till en reumatolog för bedömning och någon månad efter operationen på SÖS kom nästa dom. Jag hade även reumatisk sjukdom och hade artrit i alla småleder i armar, händer och knän.