I januari 2017 stod jag, som aldrig tidigare ens ätit Alvedon, med tre smärtsamma och kroniska sjukdomar i journalen men jag ville fortfarande inte acceptera att jag var sjuk. Jag hade fortsatt jobba heltid genom dessa två år och efter tre veckors sjukskrivning så bestämde jag mig för att det var dags att dra igång igen så jag ringde upp försäkringskassan och sa att de kunde avbryta min sjukskrivning för jag blev sjuk av att jobba. Kvinnan på andra sidan lät väldigt förvånad men önskade mig lycka till.
Jag började jobba igen parallellt med att vara hemma med en liten bebis, alla undersökningar, ledinjektioner, potenta mediciner som kortison, hormoner och annat. Jag var glad över det för jobbet höll tankarna på annat och alla som känner mig vet hur mycket jag älskar mitt jobb. Jag hade ett nytt kontor i vårt lilla centrum tillsammans med några vänner och älskade varje stund jag fick komma dit.
Sen några månader senare var vi i Thailand i tre veckor. Jag hade äntligen blivit blödningsfri och smärtan började så sakteliga att klinga av lite grann. Jag hade slutat svimma och spy vid varje mens och värmen gjorde gott. Tills mensen kom som ett brev på posten…trots de höga doserna hormoner och en spiral började jag blöda och det kändes nästan som att det ”brann” inne i buken (svårt att förklara den smärtan men den satt som på insidan). Som om det inte vore nog så hann vi inte mer än hem innan jag började må väldigt konstigt och fick feber. Några timmar senare började jag spy. Och febern bara steg.
Efter tre dygn i total feberdimma hemma och där magen vände ut och in på sig tog jag mina sista krafter och ropade jag på J och bad honom ringa en ambulans. De kom ganska snabbt har jag för mig och jag minns hur de stod och slog mig hårt på armen för att ens kunna sätta en droppnål. Till slut gick det och jag togs till SÖS i ilfart. Väl där inne var jag så fruktansvärt uttorkad att de inte kunde hitta några vener att sticka mig i så de fick ta prover och sätta ytterligare dropp i fötterna. Jag lades in och gick ner nästan åtta kilo på fem dygn. Några dagar senare fick jag svaret: Salmonella typ B.
Salmonellan var dödsstöten för min kropp som redan hade stått pall för så mycket. En graviditet, operation, blodförgiftning, upprepade skov av crohn, reumatism och endometrios (som dessutom gav upphov till stora blödningar i buken fick jag veta senare). Trots det fick läkaren övertala mig i två månader att bli sjukskriven. Jag ville verkligen inte men till slut gick jag med på att bli det några veckor och sen på halvtid så att kroppen fick läka…
Men kroppen kunde aldrig läka. Det skulle jag bli varse. Har man kroniska sjukdomar så kan man inte bli frisk även om man kan må bättre och återfå sin livskvalitet men resan dit skulle vara lång och pågår fortfarande än idag. Och tyvärr skulle svenska läkares okunskap om endometrios, och i synnerhet med autoimmuna sjukdomar, göra att jag hann bli så fruktansvärt dålig innan jag väl fick den operation jag behövde och den fick jag inte i Sverige utan ta mig utomlands för att göra.