Året var 2015. Jag hade träffat min yngstas pappa några månader tidigare och var nere och hälsade på honom i Borås. Jag ramlade i trappan på bondgården han jobbade och gjorde illa mig i ryggen. Efter ett besök hos husläkaren och kiropraktorn fick jag rådet att ta en antiinflammatorisk tablett för att råda bot på det. Det tog inte många dagar innan min kropp skulle falla som ett korthus.
Jag vaknade en natt några dagar senare med en smärta som inte går att beskriva med ord. En ambulans hämtade mig och tog mig till Södersjukhuset och jag blev inlagd på grund av höga inflammationsvärden som man inte kunde förklara och det skulle hinna bli en rad ambulanser och inläggningar till den våren innan jag fick samtalet från min läkare på gastromottagningen som sa att man misstänkte att jag hade tarmsjukdomen crohn. Jag minns när jag stod på det femstjärniga hotellet på Malta under en EPT och precis skulle gå ner och äta frukost med J. Jag hade ingen aning om vad det var men minns att han försökte förklara men det enda jag tog med mig var stomi. Skulle jag få en påse på magen?
Sedan dess har det varit en resa som kommer att ta lång tid att berätta men efter att de fått bukt med mitt första skov så började jag under den sommaren att må bra igen, jag och J flyttade ihop och bara några veckor senare så fyllde jag år. Vi hade planerat att skaffa barn när han flyttade upp men ingen hade nog räknat med hur snabbt det skulle gå. Den 30 juli gick flyttlasset och den 19 augusti köpte jag ett graviditetstest och där inne låg Lillflärpen.
Under inskrivningen på MVC togs en massa prover och bara något dygn senare ringde min barnmorska i panik. Mina bloddepåer var så låga att jag fick stränga order om att genast börja behandla med järntabletter (ändå var mitt Hb normalt). Det skulle vara startskottet på skov nummer två. Jag hade ingen aning om att man absolut inte skulle äta järntabletter när man hade IBD men det dröjde inte lång tid innan jag återigen låg i en ambulans med fruktansvärda magsmärtor men denna gång var jag ju så klart orolig för att det var något fel på bebisen där inne.
Graviditeten var lång och tuff efter det. Så många ambulansfärder, inläggningar och extra kontroller att jag tappade räkningen. Man kunde inte behandla mig med intravenöst järn förrän jag hade nått vecka 21 och fler behandlingar skulle det behöva bli för att få bukt med depåerna. Skovet kunde man aldrig råda bot på och när halva graviditeten hade gått och jag borde ha gått upp i vikt så hade jag rasat och så fortsatte det till vecka 24 när de hade satt in höga doser prednisolon och jag äntligen började kunna tillgodose mig näringen jag stoppade i mig. Stressen att inte må bra när man dessutom bär på ett litet liv är fruktansvärd och det gick att se på alla läkare hur oroliga de var också. Till sist fick vi komma och träffa en överläkare på Kvinnokliniken som beslutade att sätta igång förlossningen redan i vecka 37 på grund av att jag var i så vansinnigt dåligt skick (och på förlossningen hade jag börjat få symptom på havandeskapsförgiftning så det var verkligen ett klokt beslut). Hon sa till oss att hon skulle förklara för alla läkare på förlossningen varför hon hade tagit detta beslut då det är så ovanligt att man inte väntar till vecka 38 (när bebisen anses vara ”klar”).
Jag trodde där och då i min enfald att så fort förlossningen var över att jag skulle börja bli bra igen men det skulle bara vara startskottet på ännu en kronisk sjukdom och sen ännu en autoimmun sådan…
Så här i backspegeln så förstår jag inte att jag trots att jag var så vansinnigt sjuk ändå lyckades jobba mer än 100% och åka på jobbresor tills jag inte fick flyga längre men jag vägrade i väldigt många år ens acceptera att jag faktiskt var sjuk. Jag kunde inte identifiera mig med min sjukdom eller hälsa för det var inte jag och en stor del av mig kan fortfarande inte göra det trots att jag spenderat så många timmar i terapi och på olika sorters rehabilitering där fokuset har varit just det.